Svenska Cri Du Chat - SällskapetSvenska Cri Du Chat - Sällskapet
Här kommer en liten rapport från vårt besök på den årliga norska träffen. Den 26 augusti bar det av till Norge med hjälp av färjan mellan Strömstad och Sandefjord. Platsen vi skulle till heter Verldens Ende och ligger utanför Tönsberg, vilket är en timmes resa efter färjan.
Platsen heter Ejdene och ligger på Tjöme. Den ägs och drivs av Norska Röda Korset och är en anläggning speciellt för att kunna ta emot olika handikappgrupp, som vill träffas och kunna umgås under trevliga former och med möjlighet att bada och hitta på olika saker.
Vi kom fram vid fyratiden på fredag eftermiddag, checkade in och letade reda på alla gamla kompisar, både med och utan Cri du chat. Det är så himla roligt att se hur barnen har utvecklats, efter att vi träffade många av dem på Frambu-95. På kvällen var det mat, och efter det var det hade norska föreningen årsmöte. Där gick man igenom räkenskaperna. Dom finansierar sin träff genom bidrag från Norska Socialdepartemanget. Därifrån kommer cirka 80 000,- och det räcker för att betala det mesta av deltagarnas kostnader. Dom diskuterade om det var möjligt att arrangera en resa till Mallorca tillsammans. Idag (15 januari 98) vet vi att det blev för få anmälda till resan. Deras nästa årsträff kommer istället att bli på Hammarö i Nordnorge, i slutet av juni. Mer information om detta kommer senare. Jag tror nog att om någon är intresserad kan man säkert åka dit och deltaga i träffen.
Under tiden som vi vuxna satt på årsmöte, var alla barnen på disco nere i en annan del av huset. När mötet var klart gick vi ner och tittade. Fullt ös. Jag tycker inte om musiken, men det gjorde tydligen många andra som gjorde. En tjej med Cri du chat, som i vanliga fall är väldigt blyg och försiktig, var upp och dansade så att golvet skakade. Även ungdomarna som var ledare var med upp och dansade. Detta höll på till sent på kvällen….
På lördag förmiddag var de större barnen ner vid havet, fiskade och körde trampbåt. Nedanför Ejdene ligger en väldigt fin liten vik, som är väldigt väl skyddad från vinden. Det är som en liten lagun med en badplast och möjlighet att simma på grunt vatten. Våra lite mindre barn stannade inne, eftersom det var lite dåligt väder. Dom var inne i gymnastiksalen, och lekte med alla grejerna där. Det gick bra en stund, men sedan började en av tjejerna att springa runt och dra de andra i håret, och det är ju inte så populärt.
För intresserade vuxna föreläste en språkforskare om barnens språkutveckling. Han hade gjort undersökning på ett av barnen ifrån Oslo. Hon heter Hanna, och är fem år gammal, kan gå, busa och är allmänt glad och trevlig. Men hon är inte speciellt duktig på att prata och då tror inte vanliga specialister att hon förstår. Men det menar språkforskaren att hon gör. Mycket mer än vad man kan tro! Han hade testat Hanna med en metod, som kallas Grifits test, där det framgår att även om inte talet finns, har hon en ordförståelse och begreppsvärld som är stor. Detta är något många av oss känner igen. Språkforskaren kommer att fortsätta undersökningen och vi kommer att få rapporter om hur det går. Är det någon som är intresserad, är ni välkomna att höra av er till oss.
Efter lunchen var det sång och dans till traditionell norsk musik. En kille spelade och sjöng och alla dansade ringdans runt i lokalen. Så koseligt så. Det är hela tiden väldigt intressant att se hur barnen uppträder och man lär sig mycket. Dom fungerar ganska bra även i en större grupp. En av tjejerna, som har Cri du chat, fast väldigt lindrigt, är 23 år gammal, och sitter mest och koser sig med sin fästman. Dom brukar berätta om när dom var i Syden och andra äventyr dom har varit med om
Vid kvällsmaten var det sedvanligt liv och stök. Alla gör sitt bästa för att höras och synas. Samtidigt med Cri Du Chat, var det en grupp med Cornelia De Langes syndrom och dom var ungefär lika många som vi och dom hjälpte till att stöka, dom också. Kvällen ägnades åt disco, umgänge och diskussioner om allt möjligt. Totalt var det cirka 80 personer med, så det var många att prata med.
På söndag förmiddag åkte vi ner till yttersta udden på Tjömö. Den kallas Verldens Ende. Det är en utsiktspunkt där man ser långt ut över Skagerack. Sedan var det bara hemfärden kvar efter en trevlig helg. Som vanligt när man har träffat familjer med liknande problem och glädjeämnen som känner man sig upplyft och stärkt inför framtiden.
Varma Hälsningar från Familjen Erikson i Uddevalla genom Kalle
Uddevalla 98-01-18
Tillbaks till förstasidan.